Sämsta på 42 år

ÖSK:s statistiker Christer Blohm får gärna rätta mig, men jag kan inte hitta någon resultatmässigt lika dålig insats sedan den 8 augusti 1973. Då åkte ÖSK:arna på däng med 0 - 6 i Malmö. Men att förlora mot IFK Göteborg med sex mål fick allsvenska ÖSK redan med modersmjölken. I den absolut första säsongen 1946 blev det förlust både hemma och borta, 1 - 7 resp. 2 - 8. Bara fem år senare kom den största allsvenska förlusten någonsin, 1 - 8, också det mot IFK Göteborg.

Annars hade man vissa förhoppningar efter matchen mot Djurgården, där försvaret hade hållit i riktigt bra. En omgång där IFK förlorade mot Falkenberg, och där man möjligtvis trodde på en formsvacka för göteborgarna. Men icke.

ÖSK kom till start i avsaknad av avstängde Robert Åhman Persson och med en Daniel Gustavsson på reservbänken. En överraskande ÖSK-uppställning med 4-3-3 presenterades på tv-skärmen i lokalen där vi satt några stycken och åt. I början diskuterades där om vi skulle äta glass till efterrätt, då någon nämnde att den kunde sparas till andra halvleken, för då är vi väl fortfarande kvar.

- Såvida inte ÖSK ligger under med 0 - 5 i paus, skämtar jag då.

Det är skrämmande hur nära sanningen det var. Ställningen var 4 - 0 till Göteborg i paus och bara tre minuter in på den andra kom det där femte målet. Men eftersom det bara var fyra mål så stannade vi förstås kvar även under den andra halvleken.

C More-visningen avbröts efter en kvart i den första och när sändningen efter ungefär tio minuter kom tillbaka var vi spända på resultatet. Det blev rena chocken. Under avbrottet hade IFK lyckats göra tre mål på ett svagt Örebro. Av reprissändningarna att döma var det rena bjudningarna. Både Eidur Sigurbjörnsson och Nordin Gerzic får ta på sig var sitt mål. Man kunde trösta sig med att vi under dessa tio minuter slapp se eländet.

I andra halvleken fortsatte det tafatta försvarsspelet och bristen på markeringar var påtaglig. I samma lokal satt en f.d. ÖSK-försvarare, som säkert tyckte synd om sina före detta kollegor.

Men det är bara att bryta ihop och komma igen. Alexander Axén nämnde i tv-intervjun efteråt att han inte tänkte skälla på sina spelare, de visste mycket väl att deras insats varit helt under isen.

Nu är frågan, kan det här tjäna som tändvätska för att kunna rubba ett annat topplag? Nämligen IFK Norrköping hemma på söndag.