Under våren har vi sett ÖSK anamma det gamla ordspråket i rubriken flera gånger, både i cupen och i serien. Men mot Dalkurd hemma på Valborgsmässoaftonen var det något extremt.
Tänk att ligga under med 0-2 i den 80:e minuten. Vilket lag som helst hade i det läget vikt ned sig. Det tyder på en osedvanlig kämpamoral att komma tillbaka som man gjorde under måndagskvällen.
Men faktiskt, efter att Dalkurds skicklige anfallare Mohammed Buya hade gjort sin andra matchpoäng med dryga kvarten kvar, så tänkte jag att det fanns möjligheter. För det är just i sådana lägen som laget som ligger under kan mobilisera oanade krafter. Och får man bara hål på motståndarna brukar det bli darr i försvaret. Vilket det också blev, precis som i så många andra matcher.
Samtidigt kan man tycka det är märkligt att det ska behövas två baklängesmål för att få igång ÖSK:s anfallsspel på allvar. De hade ju ändå haft 80 minuter på sig tidigare och nollat. Sedan gör de tre stycken under den avsevärt kortare återstående tiden. Egentligen helt osannolikt.
Men det beror ju på att spelet blir annorlunda med tanke på förutsättningarna. Vid 0-0 är det fortfarande säkerhet som genomsyrar laget, för att sedan kunna finna ett läge till vinst. Vid 0-2 är det chansfotboll, bära eller brista. Under sådana omständigheter kan matchen lika gärna sluta 0-4.
På läktarplats i paus gnyddes det över Kennedy Igboananikes ineffektivitet och måltorka. Röster hördes att få honom utbytt. Men även om han inte hade en av sina bättre halvlekar så måste man erkänna att han inte fick så många bollar att jobba med.
Michael Omoh fick desto mer ute på sin vänsterkant och hade en del fina finter som resulterade i farliga inspel. Hade han tittat upp bättre hade kanske passningarna hamnat rätt.
Tränare Axel Kjäll visade stort tålamod med Kennedy och var förståndig nog att ha kvar honom på plan. Det skulle visa sig vara ett vinstgivande beslut. Efter Omohs 1-2 i den 80:e minuten tändes det där hoppet som skulle lyfta laget. När sedan Kennedy satte 2-2 helt omarkerad på hörna kände sig speakern tvungen att utbrista med både för- och efternamn. Eftersom det var så länge sedan som han utropades som målskytt var det risk för att publiken glömt bort hans svåra efternamn.
Men vid 3-2 räckte det med "Kennedy" från speakern, för nu hade publiken fått en nyttig repetition. Klockan visade då att två övertidsminuter hade tickat. Spänningen var olidlig in i det sista. Redan innan 3-2 kunde man se hur laddade och målmedvetna ÖSK:arna var. De samlades i grupp och snackade ihop sig, med den store härföraren Nordin Gerzic i centrum.
Utan Gerzic´s stormatch idag hade vändningen inte blivit av. En av hans mest minnesvärda drabbningar genom tiderna. Dessutom blir Hines-Ike bara bättre och bättre. Plus att Arvid Brorsson ersatte Martin Lorentzson på ett betryggande vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar