För sjätte matchen i rad har ÖSK varit tillbakapressat, men spelat sina kort väl i förhållande till truppens förutsättningar. Försvarsinsatsen gav poäng mot Häcken i onsdags och höll på att göra det även idag mot MFF. Det skilde bara sju minuter.
Återigen får man ge försvaret lovord, trots två insläppta. Men vi är inte vana att se ÖSK så här. De flesta ÖSK-supportrar har under några år under 2010-talet blivit bortskämda med ett spelande lag, och som plockat poäng genom en offensiv fotboll. Det är förmodligen bara att acceptera att det inte går att spela på det sättet med årets lag och Alexander Axén kan ju inte trolla. Men så länge ÖSK ändå spelar jämnt mot ett topplag som Malmö på bortaplan så är det ju ingen större ko på isen, även om många förstås hellre vill se ett annat spel. Jämnt och jämnt förresten, det gällde ju bara antalet mål. Bollinnehav och målchanser säger förstås något helt annat.
Det fanns en tid i början av 60-talet då ÖSK fick en gnetstämpel på sig, som skulle sitta i under många år. Ett starkt försvar med Bergmark, Sääw, Totten och Hasse Nordin blev motståndarnas skräck och frustration. Särskilt i Malmö ogillades denna starka defensiv och ÖSK var inget favoritlag hos den mäktige MFF-hövdingen Erik Persson.
Men ÖSK:s sätt att spela på gav ändå poäng då och då, tillräckligt många för att de sällan skulle vara nära att åka ur allsvenskan, även om det inte förevisades någon toppfotboll. Inte förrän i slutet på 70-talet skulle denna fotbollsfilosofi överleva sig själv och 1978 var det därmed adjöss.
Men efter återkomsten tio år senare skulle det komma dagar då ingen kunde anklaga ÖSK för dödgrävarfotboll. Under 1990-talet fanns man med i toppen flera gånger, och 1994 var ju ÖSK allsvenskans moraliska segrare, med en närmast sambafotboll, som utmynnade i osannolika 62 mål. Också 2010 gjordes en utmärkt säsong, även om målfabrikationen inte på långt när kom upp i samma som 1994.
Nu kan man ju inte jämföra olika versioner av ÖSK-lag hur som helst, och det är bara att acceptera de spelartyper som finns just nu. Vi får nog vänja oss vid denna typen av spel från årets ÖSK. Sedan får man väl också ge laget lite tid. Kan den fina försvarstaktiken bibehållas, samtidigt som mittfältet och anfallet höjer sig ett snäpp så småningom, så kan detta utgöra ett slagkraftigt lag.
ÖSK låg rätt i positionerna i den första halvleken mot Malmö och när Kennedy Igboananike på riktigt måltjuvsmanér lyckades ta ledningen i början av andra halvleken, såg det riktigt ljust ut. Men efter ÖSK-flytet mot Häcken var man nästan förberedd på att turen inte kunde vara närvarande jämt. Innan straffen i den 63 minuten var det en 50/50-situation. Varannan domare hade blåst straff och varannan hade friat, förmodligen.
Typiskt också att det inte räckte med Rosenbergs bollmiss i den 83 minuten, utan att också Jeremejeff skulle få chansen. Han missade inte, utan satte 2-1. Men ÖSK bjöd ändå upp under denna match, och det var ändå ett fall framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar