0-0 i första och sista vårmatchen

Drygt en tredjedel av allsvenskan i fotboll har spelats och man kan nu summera inför VM-uppehållet.

Efter förra matchen, den mot Kalmar hemma, ställde jag frågan till ÖSK:s tränare Axel Kjäll om en sammanfattning av vårsäsongen. Egentligen ville han vänta till efter den sista matchen mot Brommapojkarna, den som spelades i går och slutade 0-0.

 

En ganska ointressant match egentligen, där lagen hade varsin halvlek, så Kjälls sammanfattning kan nog få gälla även efter den.

 

Att Kjäll berömde sitt ÖSK är bara att instämma i, och laget har gjort några riktigt starka vändningar i ett par av matcherna. Även om man inte borde ha satt sig i den situation man gjorde mot Dalkurd hemma.

 

Sedan har vi ju den här omdiskuterade matchen mot Hammarby, med utvisningarna. Vid fullt manskap hade ÖSK absolut tagit poäng, antingen en eller tre.

 

Mot Djurgården hade man oturen att få möta dem när de fått upp ångan i järnkaminerna. I början av serien var de lättare att tas med och då hade ÖSK säkert klarat sig från nederlag.

 

Men endast två förluster på elva matcher är ju klart godkänt, och snudd på succé för Kjälls mannar. Åtminstone efter förutsättningarna. Nyförvärven var få och truppen tunn, men ändå har det lyckats så bra, hittills.

 

Nu vet vi ju inte hur det går om Nahir Besara försvinner under VM-uppehållet, en spelare som blir svår att ersätta i så fall.

 

Lustigt nog inledde och avslutade ÖSK med 0-0-matcher. Annandag påsk, den andra april mot GIF Sundsvall borta, och nu i går mot BP, också på bortaplan.

 

Det var ju så de flesta experter trodde det skulle se ut för Svartvitt i år. En poäng möjligtvis, mot tippade bottenlag. Och få mål, särskilt efter den målfattiga försäsongen.

 

Men vad roligt det är att ha fel ibland, särskilt om det blir åt det hållet. Dock vill man ju inte ta ut något i förskott, höstsäsongen innehåller många svåra bortamatcher.

 

Till sist lider man med Liverpools målvakt, Loris Karius. Det första och tredje baklängesmålet måste vara rena mardrömmen för en målvakt, och nu i absolut sista matchen av Champions League, inför hela världens blickar. Till råga på allt har han fått ett dödshot på sig.

Rogic räddade ÖSK

ÖSK var illa ute i kvällens hemmadrabbning mot Kalmar. Efter hyfsat bra spel den första halvtimmen kom så chocken i den 31 matchminuten. Kalmars nummer 27 Papa Alioune Diouf gick omkull på gränsen till straffområdet och domare Kaspar Sjöberg blåste och pekade på straffpunkten. Långt ifrån ett solklart domslut och plötsligt kändes det som om all världens domare var emot ÖSK - igen.

Publiken hade incidenten mot Hammarby kvar i färskt minne, där domare Mohammed Al - Hakim visade ut Kennedy Agboananike och gav rött till Johan Mårtensson. På läktaren hade därför ÖSK-klacken en stor banderoll med texten: "Visa ut Al - Hakim!".

Visst förstod man Örebropublikens ilska, men en rejäl lättnad skulle komma bara sju minuter senare. Då fick också domaren chans att revanschera sig, eller åtminstone att vara hård, men rättvis. Han dömde straff till ÖSK efter en hands på en Kalmarit. Egentligen är det en onaturlig handrörelse, och fullt riktigt.

Bägge straffarna resulterade i mål, men ÖSK:s fick ta en senväg via straffretur. Filip Rogic höll sig framme efter Nahir Besaras straffmiss, eller Kalmarmålvaktens räddning.

Efter ÖSK:s dubbelchans i den 21 och 22:a minuten, skulle 1-0 annars ha varit mest rättvist i paus. Jag tänker mest på Arvid Brorssons nick som såg ut att segla in förbi Lucas Hägg- Johansson i Kalmarmålet, men där han gjorde årets svettigaste räddning.

Nåväl 1-1 fick ÖSK-supportrarna ändå vara nöjda med. I pausen kunde ex-domaren Peter Fröjdfeldt i pressrummet visa tydliga bilder på att bägge straffarna var helt korrekt dömda. Därmed ingen skugga över Kaspar Sjöberg denna gång.

Dock får han en bakläxa i den andra halvleken då han först delar ut en varning till Nordin Gerzic för vårdslöst spel. Men i några moment efter friar en KFF:are, då denne spelsaboterar genom att dra Gerzic i armen och förhindrar en kontring. I rimlighetens namn skulle det i så fall ha varit gult i bägge situationerna.

Men vad gör väl det en sådan här kväll när ÖSK ändå vann. På något sätt kändes det i luften att ÖSK hade mer att ge mot slutet. I den 87 minuten fick så Rogic ett snyggt inspel av Besara och kunde sätta segermålet 2-1. Denne Besara som alltså missade straffen och hade oflyt i sina mängder av måltillfällen. Men nästa gång kanske istället allting funkar, och så länge andra gör målen så spelar det ingen roll. Och är man näst sist på bollen vid målen så är det fullt godkänt.

En annan som också får fullt godkänt är hemmadebutanten Albin Granlund som fick göra ett inhopp i den 61 minuten, efter Almebäcks vadskada. Albin kan bli en stor tillgång under hösten. Förutom Rogic utmärkte sig även Sebastian Ring och Michael Omoh i denna match. Omoh som fick stående ovationer när han gick av med minuten kvar.

Albin Granlund fick också högt betyg av tränare Axel Kjäll på presskonferensen efteråt. Det var en glad ÖSK-tränare efter segern, som tyckte att ÖSK hamnade lite lågt på egen planhalva i den första halvleken. I den andra tyckte han att ÖSK kontrollerade matchbilden, och att kunna avgöra i slutet är något som laget jobbat på.

 Där passade jag på att fråga honom om en tidig sammanfattning av vårsäsongen, trots att en match är kvar, den mot BP borta på söndag.

- Vi har gjort det bra, vi har gjort många bra prestationer, vi har blivit bättre och bättre. Det är många tuffa matcher. Det var starkt idag att göra den här prestationen mot ett bra lag. Men när vi har mött BP ska vi så klart summera lite mer.

Djurgårdskomplexet sitter i

Kvällens förlust mot Djurgården var den sjunde raka och med målskillnaden 3-18. Synd att inte ÖSK fick möta DIF för några veckor sedan, då laget var inne i en svacka. Nu verkar Järnkaminerna ha fått upp ångan och det var väntat att det skulle bli svårt. Särskilt som att tre ordinarie spelare saknades, efter förra matchen mot Hammarby.

Men ändå verkade ÖSK stå upp bra i den första halvleken, med mycket bollinnehav. Men de riktigt farliga målchanserna ville inte infinna sig. I den 27 minuten såg ändå Daniel Björnqvist till att servera Michael Omoh en insticksboll i straffområdet. Omoh var säkert inte med på passningen och fick därför inte till något bra skott.

Med lite flyt hade ÖSK kunnat få en straff i den 38 minuten i Ring-duellen. Sebastian Ring var inne i straffområdet där brorsan Jonathan satte ut en fot. En otydlig straffsituation, men ändå.

Djurgården hade några möjligheter i den första då Oscar Jansson verkligen fick vara på tårna. Fler Djurgårdsmöjligheter blev det i den andra och till slut höll inte ÖSK-försvaret. I den 67 minuten fick Kadewere snabba ben och sprintade från tre ÖSK:are och det var 1-0. ÖSK var därefter självklart tvungna att ligga på. Viktor Sköld var tillbaka, men lyckades inte komma in och förändra matchbilden. Ganska väntat kom så 2-0 när ÖSK hade öppnat upp sig för mycket. Mbrati avgjorde i den 91:a minuten.

Därmed två raka förluster för ÖSK, som nu måste samla ihop sig till tisdag då Kalmar väntar hemma. Poäng där och i sista matchen mot BP så har man ändå gjort en godkänd vår.

Domarskandal!

Det är inte ofta jag tar till liknande kraftord mot domare, men kvällens huvudperson Mohamed Al Hakim avgjorde tyvärr matchen mellan ÖSK och Hammarby. En rättskipare ska agera och synas så lite som möjligt, och låta matcherna avgöras med 22 spelare på planen. Enligt domaren skulle Kennedy Agboananike ha kommit in med hög fart och träffat Hammarbys Khalili i huvudet med sin axel. Därför var det konstigt att Khalili slängde sig på backen och höll sig mot benen.

Domarteamet borde ha den bästa platsen för att bedöma sådana här saker, men tv-bilderna ger besked om att utvisningen är alldeles för hårt dömd. En varning hade varit mer befogat, om han nu verkligen träffade huvudet, vilket är osäkert. Samtidigt är det tragiskt att Hammarbyspelaren förstärker så pass att domarna blir lurade. Dåligt, men tyvärr ser fotbollen ut så, alltmer och mer. En varning på Hammarbyspelaren hade kanske varit mer lämpligt.

Om man ska skriva om det sportsliga får man väl ändå berömma ÖSK för att de kunde bjuda upp till en riktig feststämning en sådan här fin försommarkväll, med publikrekordet i modern tid, 12 352 åskådare. Även om vi som sagt fick se en partydödare i den 38:e minuten.

ÖSK hade flera bra anfall i inledningen och Michael Omoh var på spelhumör. I den 13 minuten nickskarvade Filip Rogic fint till denne Omoh som löpte mot mål. Han fick till ett skott som målvakten Wiland räddade, men lämnade retur till en kobrasnabb Kennedy Ibgoananike som snyggt satte ÖSK:s ledningsmål.

ÖSK-spelet kom av sig efter utvisningen och vi fick se Hammarby ställa upp sig på handbollsmanér med anfall efter anfall. ÖSK lyckades hålla ut resten av första halvlek, men i den andra fortsatte forceringen. Redan i den 51:a minuten gav den stora Hammarbypressen resultat, då ett inlägg nådde Nikola Djurdjic som mötte på halvvolley och 1-1.

När man trodde att ÖSK kanske skulle reda ut stormen kom Hammarby tillbaka i en ny andning, vilket återigen skapade en rejäl press. Med bara tolv minuter kvar var det så dags att kapitulera igen, då ex-örebroaren Jiloan Hamad fick på ett kanonskott från långt håll. Kanske att Oscar Jansson var bländad av solen, men skottet var så pass välplacerat i målvaktens högra hörn att det inte var mycket att göra.

I paus hade man hoppats på en rubrik i stil med att "Matchhjälten utvisad", men så blev det ju inte. Möjligtvis har den slitna rubben "Släkten är värst" kunnat väljas, med tanke på Hamads ursprung, men frustrationen mot domarna fick således ta överhanden.

Att ÖSK åker på sin första förlust känns ändå bättre mot Hammarby än om det hade varit mot Dalkurd, som det ju höll på att bli i förra hemmamatchen. Att förlora mot Hammarby är ingen skam, men man hade gärna velat se ett ÖSK med lika förutsättningar.

På stopptid nås vi av rapporterna att en assisterande domare känt sig kränkt över Johan Mårtenssons ordval till honom, plus att han lär ha fått en knuff. Därför blev resultatet för ÖSK två utvisningar.

Upplagt för årets match på söndag

Kvällens härliga 4-2-seger mot Sirius bäddar för en riktig publikmatch på söndag. Vid hyfsat väder borde det bli 10 000 åskådare, minst. Två obesegrade lag, som sprutat in mål den senaste tiden. Vad kan väl bli bättre förutsättningar? Och ÖSK har en viktig uppgift som hela Sverige stöttar, att spetsa till spänningen i allsvenskan. Ja, hela Sverige förutom en stadsdel i Stockholm.

På de tre senaste matcherna har ÖSK gjort nio mål och Hammarby åtta. Det skulle därför förvåna om tillställningen på söndag slutar 0-0. Vinner ÖSK mot HIF skuggar de, liksom AIK, det överraskande topplaget från Söder i Stockholm.

Vem kunde tro det här på försäsongen, då Svartvitt hade så otroligt svårt med målskyttet. Men som jag sagt tidigare, Axel Kjäll har valt att bygga en lagdel i taget. Över vintern hade han bestämt sig för att ta tag i försvarsspelet och det var därför vi fick se ett otroligt försiktigt offensivt ÖSK. När väl defensiven kändes okej var det dags att låta anfallet blomma ut, vilket det nu gjort.

Vi fick se Kennedy Igboananikes tredje och fjärde raka mål, symboliserat med det där riktiga flowet som ÖSK är inne i just nu. När Sirius kvitterade och reducerade i andra halvleken lade ÖSK in en högre växel, allt för att lugna sina supporters. Att vara ÖSK-anhängare är väldigt lätt just nu. Men för att vara så där närkingsk: vi måste först genomgå de riktigt svåra matcherna. AIK och Norrköping har avverkats, med en poäng i vardera matcherna. Men det var på hemmaplan. Lite värre är det förstås på Friends arena och Östgötaporten.

Men ÖSK har gjort nästan allt rätt hittills. I kvällens match var det väl bara Sirius första mål som inte såg otagbart ut. Men så länge man gör fler än motståndarlaget är det ingen större fara på taket.

Bättre sent än aldrig

Under våren har vi sett ÖSK anamma det gamla ordspråket i rubriken flera gånger, både i cupen och i serien. Men mot Dalkurd hemma på Valborgsmässoaftonen var det något extremt.

Tänk att ligga under med 0-2 i den 80:e minuten. Vilket lag som helst hade i det läget vikt ned sig. Det tyder på en osedvanlig kämpamoral att komma tillbaka som man gjorde under måndagskvällen.

Men faktiskt, efter att Dalkurds skicklige anfallare Mohammed Buya hade gjort sin andra matchpoäng med dryga kvarten kvar, så tänkte jag att det fanns möjligheter. För det är just i sådana lägen som laget som ligger under kan mobilisera oanade krafter. Och får man bara hål på motståndarna brukar det bli darr i försvaret. Vilket det också blev, precis som i så många andra matcher.

Samtidigt kan man tycka det är märkligt att det ska behövas två baklängesmål för att få igång ÖSK:s anfallsspel på allvar. De hade ju ändå haft 80 minuter på sig tidigare och nollat. Sedan gör de tre stycken under den avsevärt kortare återstående tiden. Egentligen helt osannolikt.

Men det beror ju på att spelet blir annorlunda med tanke på förutsättningarna. Vid 0-0 är det fortfarande säkerhet som genomsyrar laget, för att sedan kunna finna ett läge till vinst. Vid 0-2 är det chansfotboll, bära eller brista. Under sådana omständigheter kan matchen lika gärna sluta 0-4.

På läktarplats i paus gnyddes det över Kennedy Igboananikes ineffektivitet och måltorka. Röster hördes att få honom utbytt. Men även om han inte hade en av sina bättre halvlekar så måste man erkänna att han inte fick så många bollar att jobba med.

Michael Omoh fick desto mer ute på sin vänsterkant och hade en del fina finter som resulterade i farliga inspel. Hade han tittat upp bättre hade kanske passningarna hamnat rätt.

Tränare Axel Kjäll visade stort tålamod med Kennedy och var förståndig nog att ha kvar honom på plan. Det skulle visa sig vara ett vinstgivande beslut. Efter Omohs 1-2 i den 80:e minuten tändes det där hoppet som skulle lyfta laget. När sedan Kennedy satte 2-2 helt omarkerad på hörna kände sig speakern tvungen att utbrista med både för- och efternamn. Eftersom det var så länge sedan som han utropades som målskytt var det risk för att publiken glömt bort hans svåra efternamn.

Men vid 3-2 räckte det med "Kennedy" från speakern, för nu hade publiken fått en nyttig repetition. Klockan visade då att två övertidsminuter hade tickat. Spänningen var olidlig in i det sista. Redan innan 3-2 kunde man se hur laddade och målmedvetna ÖSK:arna var. De samlades i grupp och snackade ihop sig, med den store härföraren Nordin Gerzic i centrum.

Utan Gerzic´s stormatch idag hade vändningen inte blivit av. En av hans mest minnesvärda drabbningar genom tiderna. Dessutom blir Hines-Ike bara bättre och bättre. Plus att Arvid Brorsson ersatte Martin Lorentzson på ett betryggande vis.