En av de stora skillnaderna på årets ÖSK-upplaga i jämförelse mot förra årets är ett gäng vinnarskallar. De vet precis vad som krävs för att nå de hägrande tre poängen. Omdömesfullt, tålmodigt och effektivt. Flera uppkomna situationer hade förra året resulterat i ängsliga och panikartade ageranden som förmodligen slutat i baklängesmål. Missade lägen hade förvandlats till hängiga huvuden. I matchen mot Örgryte symboliserdes vinnarskallarna av speciellt en, och vilken skalle han fick till sen, Peter Samuelsson på Patrik Haginges fina inlägg. Andra målet symboliserde också årets viljestarka gäng. Efter två sanslösa stolpträffar skulle bollen helt enkelt in. Det hade aldrig resulterat förra året, då hade stolpe ut verkligen varit stolpe ut.
Nåväl, ÖSK är inte i mål än och mer än halva serien är kvar att spela. Men det ser onekligen ljust ut och man anar tydligt den nya energin som tränare Peo Ljung har ingjutit i svartvitt. Den kan mycket väl leda till allsvenskan och det ska mycket till för att ÖSK ska förlora hemma även i fortsättningen.
Mot Örgryte såg det svårspelat ut och målchanserna saknades i första halvleken. När nu Markus Astvald fick chansen från start hade man nog väntat sig lite mer initiativ från honom. Men avsaknaden av speltid har tydligen gjort honom försiktig. Den frejdiga och orädda framåtandan han visade som yngsta tipselitspelare under flera säsonger verkar vara som bortblåst.
När nu Samuel Wowoah åkte ut efter en "boxningsfight" mot Örgrytes Emil Karlsson fick Christoffer Wiktorsson lite mer speltid på den platsen och visade på offensiva kvalitéer. På vänsterbacksplatsen får han med största sannolikhet spela även nästa match, som den arvtagare till Wowoah han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar